Målsättningar

Nedan beskrivs målsättningen för arbetet med Vattenvårdsprogrammets första etapp som löper under 2012-2015.

Dammar och våtmarker

Målsättningen är att anlägga minst 60 hektar dammar och våtmarker 2012-2015. Anläggning av våtmarker och dammar, för denitrifikation av kväve och sedi­mentation av fosfor, är fortfarande en av de åtgärder som beskrivs som mest kostnadseffektiv för att minska transport av kväve och fosfor. Miljönyt­tan med våtmarker och dammar är också sedi­mentation av t ex partiklar och metaller samt nedbrytning av bekämpnings­medels­rester. Andra positiva effekter kan vara ökad biologisk mång­fald, för­bättrade rekreationsmiljöer eller flödes­utjämning. Läs mer om anläggning av dammar och våtmarker här.

Reningsfilter

Målet är att genomföra ett pilotprojekt under den första etappen av Vattenvårdsprogrammet.

 

Med hjälp av sk kvävemurar, kalkfilterdiken eller filter med lecakulor med kalk har man kunnat minska fosforläckaget från åkermark genom att kemiskt binda fosfor. Filtren har anlagts dels i samband med täckdikning genom att blanda osläckt kalk i den fyllnad som läggas ovanpå dräneringsledningarna eller genom att lägga koncentrerade filter med kalk (säckar) eller lecakulor i anslutning till utloppen av täckdikningssystem. I försök har en reningsgrad påvisats på mellan 50-80 % av fosforhalten i avrinnande vatten. Filter med lecakulor har även testats för att reducera fosforhalter från våtmarker under sommartid då det finns en risk för läckage av

Etablering av trädridåer

Målet är att etablera minst 3 km med trädplanteringar längs vattendragen.

I strandkanterna vid våtmarker och vattendrag sker ofta en snabb igenväxning av högvuxna gräs och örter, som följs av en etablering av buskar och träd. Om inte slåtter eller bete införs fortsätter denna naturliga succession. Vid vattendragen är trädbevuxna skyddszoner ofta positiva för fisk och bottenfauna, särskilt på sträckor med stenig och grusig botten. Träd och buskar kan även gynna den landlevande faunan i det trädfattiga jordbrukslandskapet, och skapar spridningskorridorer för många djur och växter. Ett problem har varit att det bidrag som funnits för skyddszoner inte tillåtit träd och buskar i skyddszonerna.

Även gräsbevuxna strandzoner som hålls öppna genom bete eller slåtter utgör värdefulla miljöer för många djur och växter. För flera sällsynta groddjur är det nödvändigt med solexponerade, hävdade strandkanter kring våtmarkerna.

Intresserad av åtgärder?

Är du intresserad eller vill veta mer om att anlägga damm eller våtmark, vattendragsrestaurering, behovsanpassade skyddszoner eller reglerad dränering skall du kontakta Anna Olsson eller Jonas Johansson på Vattenrådets kansli 046-355000 vxl eller Karl Holmström och Tette Alström på Ekologgruppen 0418-76750.

Återmeandring av vattendrag

Målet är att 1,8 km raka diken ska återfå sitt meandrande, slingrande, lopp och de flacka, tidvis översvämmade strandzonerna längs vattendragens sidor återskapas.

 

Naturliga, meandrande vattendrag har ofta en stor variation av livsmiljöer avseende t ex bottensubstrat, vattendjup och strömhastigheter, vilket skapar förutsättningar för en stor biologisk mångfald. Därtill finns ofta stora naturvärden knutna till de omgivande åmaderna.

 

För att uppnå detta krävs att vattennivån höjs genom att åfåran grundas upp och eventuellt också smalas av. Sådana åtgärder är dock förknippade med stora svårigheter. I de flacka områden där meandringsprojekt är aktuella påverkar en vattenståndshöjning i ån avvattningen över stora arealer uppströms och står därmed ofta i konflikt med jordbruks- och markavvattningsintresset.

Avfasning av dikeskanter

Målet är att avfasa dikeskanter på minst 1,5 km diken.

 

Vid höga flöden kan erosion i vattendragen orsaka en omfattande transport av jordpartiklar och därmed även fosfor. En avsättning av dessa partiklar på sträckor med grus- och stenbottnar kan innebära att viktiga miljöer för strömvattenfaunan förstörs eller försämras. Tydligast uppkommer en sådan erosion i kanterna av vattendrag som belastas med stora dagvattenutsläpp, eller på andra sträckor med höga flödestoppar. Flackare slänter kan minska ras och erosion avsevärt. Dels genom att den minskade lutningen gör brinken stabilare och dels genom att vegetationen, som håller jorden på plats, får lättare att etablera sig. Genom en avfasning av dikeskanterna till en släntlutning på ca 1:2 – 1:3 kan betydligt stabilare slänter erhållas. En släntlutning på 1:4 -1:8 ger flacka flodplan som ger förutsättningar för en bred strandzon med fuktiga förhållanden som ofta översvämmas.

Rekreaktionsåtgärder

Målet är att skapa minst 3 km gångstråk mm längs vattendragen.

 

Vattenvårdsprogram Kävlingeån skall arbeta med att öka och utveckla närnaturen med anknytning till vatten. Merparten av de åtgärder som föreslås bidrar på olika sätt till att främja rekreation och friluftsliv i avrinningsområdet. Åtgärdsarbetet med rekreation kring vatten innebär att med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna och behoven, knyta samman attraktiva miljöer med gångstråk som är tillgängliga direkt från tätorter/byar eller hållplatser för allmänna kommunikationer. I arbetet föreslås även att olika åtgärder vidtas för att förbättra tillgängligheten till vattenmiljöerna i Kävlingeåns avrinningsområde för funktionshindrade.